Det vilda biblioteket

31 oktober, 2020

Vid foten av ett litet granklätt berg slingrar sig en stig ner genom kalhyggets vissnande hallonsnår, över stubbrötter och sorkgömslen fram till älven. 

Älven som viskade åt mig att stanna redan när jag stapplade över spången på snöskor efter den allra första frukosten med Elmers pappa. Älven där jag sköljde bort flyttångesten med vårens första dopp och mina rötter växte lite djupare för varje vinterbad. Älven som tjuvkikade när vi bytte förlovningsringar och ackompanjerade brudmarschen från prästens fiol några månader senare. Älven som tillsammans med ösregnet dränkte min förlossningsrädsla dagen innan vattnet gick och Elmer kom till oss.

Han sover i bärselen nu, när jag balanserar över den höstlövshala spången. Det svarta vattnet svämmar nästan över så här års, men själv är jag tom. Orden som jag väntat på i över ett år, sedan jag bytte efternamn och insåg att det var dags för ett nytt hem på nätet, orden som skulle förklara vad Det vilda biblioteket skulle bli, har fortfarande inte kommit.

Ni får nog följa med i stället, över spången, uppför stigen, förbi det övervuxna grönsakslandet och in i ett hus fullt av böcker och tekoppar och ofärdiga projekt. Det är här, mitt bland mina vildvuxna vardagstankar, som Det vilda biblioteket får ta form. Välkommen in.