I sälgarnas glänta

11 augusti, 2021

I skogen på andra sidan älven finns en glänta där tre sälgar och en tall rest sig i varsitt hörn av en gammal kolbotten. Bäcken som rinner förbi delar sig just här, spretar åt olika håll för att förenas igen en bit längre ner. En av fårorna störtdyker under en stor sten och under vårfloden väller den upp ur marken på andra sidan stenen med en sådan kraft att det lilla vattenfallet har gröpt en djup grop i marken. En stund varje morgon hittar en solstråle ner till vattenytan och får mossan kring pölen att skimra i guld.

Första gången jag hittade dit för snart två år sedan satte jag mig på en stubbe intill bäcken och skrev i min dagbok en stund. Sedan glömde jag bort platsen tills en morgon i vintras, när jag följde bäcken uppströms till gläntan. Något fick mig att skriva en dikt medan E somnade i selen och jag rev sidan ur min anteckningsbok och stack in den under en sten vid en av sälgarnas rötter. Då hade jag knappt skrivit på över ett år, men att få trycka ner orden i mossan och lämna dem där gjorde det så lätt och kravlöst. Morgonen därpå gick jag tillbaka och lämnade en ny dikt. Och nästa. Och nästa. En morgon satt en koltrast med en av dikterna i näbben när vi kom dit. En annan dök första versen till en barnbok upp.

Varje gång idéerna börjar flöda på det här viset förundras jag över hur de kan hålla sig undan så länge för att sedan forsa ur mig när jag väl släpper fram dem. Som bäcken som stundtals stillnar och nästan torkar ut för att välla nedför berget igen efter nästa regnskur.

Inte förrän morgonpromenaderna upp till gläntan blivit en liten ritual hittade jag dagboksanteckningen från första gången jag satt där. Och platsen fick med ens en djupare innebörd när jag insåg att det var de allra första orden jag skrev till E, fyra dagar innan graviditetstestet bekräftade det jag redan visste:

Du är stor som en äppelkärna nu, kanske snart en ärta beroende på hur jag borde räkna. Det spelar ingen roll, bara att du finns här nu. Att få våga tro på dig, starkare och starkare för var dag som går. Jag har varit rädd för att skriva till dig, rädd att mina tankar och känslor är för privata. Men du är en del av mig, och från och med nu handlar allt om dig.

Vårt första år tillsammans har varit det vackraste och det mest omtumlande i mitt liv. Att bli mamma har vänt ut och in på mig och allt jag försökt gömma inuti sitter utanpå nu, omöjligt att dölja. Det tvingar mig att ta itu med allt jag inte vågat röra. Att förstå mig själv och livet på nya sätt. Att riva upp gamla ärr och börja läka på riktigt.

En morgon i början av sommaren satt vi där på stubben intill bäcken igen. Jag och äppelkärnan, som hunnit bli säkert ett dussin äpplen lång. Vi luktade på blåbärsriset, grävde ner fingrarna i mossan och vinkade till spindlarna. Ständigt påminner han mig om att titta lite närmare. Leva lite djupare.

Och varje gång vi hittar till bäckens lilla vattenfall just när solen når ner till vattenytan tänker jag att det här kanske egentligen är allt som krävs. Att ta oss ut, ta oss hit och stanna länge nog för att släppa fram livet igen.

Det vilda biblioteket

31 oktober, 2020

Vid foten av ett litet granklätt berg slingrar sig en stig ner genom kalhyggets vissnande hallonsnår, över stubbrötter och sorkgömslen fram till älven. 

Älven som viskade åt mig att stanna redan när jag stapplade över spången på snöskor efter den allra första frukosten med Es pappa. Älven där jag sköljde bort flyttångesten med vårens första dopp och mina rötter växte lite djupare för varje vinterbad. Älven som tjuvkikade när vi bytte förlovningsringar och ackompanjerade brudmarschen från prästens fiol några månader senare. Älven som tillsammans med ösregnet dränkte min förlossningsrädsla dagen innan vattnet gick och E kom till oss.

Han sover i bärselen nu, när jag balanserar över den höstlövshala spången. Det svarta vattnet svämmar nästan över så här års, men själv är jag tom. Orden som jag väntat på i över ett år, sedan jag bytte efternamn och insåg att det var dags för ett nytt hem på nätet, orden som skulle förklara vad Det vilda biblioteket skulle bli, har fortfarande inte kommit.

Ni får nog följa med i stället, över spången, uppför stigen, förbi det övervuxna grönsakslandet och in i ett hus fullt av böcker och tekoppar och ofärdiga projekt. Det är här, mitt bland mina vildvuxna vardagstankar, som Det vilda biblioteket får ta form. Välkommen in.